Häxprocesser var de processer som bedrevs mot personer som ansågs bedriva trolldom - medan med häxsabbat menas den orgiastiska sammankomst som häxorna ansågs ha med den onde, dvs. med djävulen.


De europeiska häxprocesserna fördes huvudsakligen under perioden 1450-1700. De tog sin början i den sydeuropeiska alpregionen, dvs. i Norditalien, södra Frankrike och Schweiz. Därifrån spred de sig långsamt och kulminerade först mot periodens slut i mer perifera områden som Skandinavien, Ungern och Massachusetts (USA).

Uppskattningen av det sammanlagda antalet offer försvåras av att källmaterialet på många håll har försvunnit. En del av de uppgifter om miljontals häxbål som förekommer i litteraturen är groteskt överdrivna. En noggran sammanställning av de vetenskapligt grundade översikterna från olika håll i Europa, varvid man också tagit hänsyn till bristerna i källmaterialet, pekar i stället på en siffra långt under etthundratusen.

Svårast var förföljelserna i Tyskland, medan de i västligaste Europa, Nederländerna, England och Danmark avtog redan i början av 1600-talet. Där var heller inte brottets religiösa karaktär särskilt framträdande.

Det brott häxorna anklagades för hade uppstått ur en sammansmältning av två tidigare helt olika förbrytelser: å ena sidan magisk skadegörelse (lat. maleficum, sv.´förgöring´), å den andra kätteri eller gudsförsmädelse. Den förmåga att med magiska, ickefysiska medel skada andra som sedan äldsta tid tillskrivits vissa människor började mot medeltidens slut tolkas som ett tecken på att de genom sitt samröre med djävulen förvärvat övernaturlig kraft.

En sådan djävulsförbindelse, pactum, betecknades i den kanoniska och senare också i den världsliga juridiska doktrinen som ett brott direkt mot Guds majestät (crimen laesae Divinae Maiestatis). Detta bidrog till att mobilisera de centrala myndigheterna både inom kyrkan och staten.

De enkla konflikter om skadegörelse på människa och fä som tidigare hade utspelat sig på lokal nivå kom genom denna omtolkning att framstå som ett hot mot hela den kristna världsordningen. Man började tala om häxorna som en ny, fientlig sekt av samma slag som valdenser och andra kättare.

Uppfattningen att häxorna samlades till hemliga möten med den onde, formliga djävulsmässor eller häxsabbater, ledde också till att man i förhören, där tortyr ofta förekom, efterfrågade de misstänktas medbrottslingar.

Till hjälp i denna verksamhet togs bl.a. den beryktade Häxhammaren: lat. Malleus maleficarum, en ”handbok” i hur man avslöjar, överbevisar och dömmer häxor, författad 1487 av inkvisatorerna Henricus Institoris (eg. Heinrich Krämer, f. ca 1430, d. 1505) och Jakob Sprenger (f. 1436 eller 1438, d. tidigast 1495).

Häxhammaren var en kommentar till och utläggning av innehållet i påven Innocentius VIII:s bulla i samma ämne (”Summis desiderantes affectibus”) 1484. Den blev med ett trettiotal upplagor t.o.m. 1660-talet en av de oftast omtryckta böckerna under boktryckarkonstens första århundraden.

Författarnas uppfattning att kvinnor är mest benägna för trolldom och djävulskult bidrog starkt till häxprocessernas fokusering på detta kön.

Efter att de stora epidemiska häxprocesserna tog sin början under 1400-talet i Sydeuropas alpregioner med anklagelser om djävulsförbund och häxsabbat (den famösa orgiastiska djävulsdyrkan), följdes de av hundratals avrättningar, ofta genom att delinkventerna brändes levande på bål - häxbål,

Häxhammarens idéer och metoder övertogs i stor utsträckning av protestantismen. Häx- och trolldomsrannsakningar kom under 1600-talet även att beröra stora delar av Sverige där de blossade upp på nytt ännu vid mitten av 1700-talet.
Häxhammaren finns i tysk översättning från 1906, senast omtryckt 1987.


I Sverige fanns bestämmelser mot förgöring redan under medeltiden. I Magnus Erikssons landslag från mitten av 1300-talet är dödsstraff påbjudet i vissa fall. Säkert har således människor avrättats för trolldom i senmedeltidens och reformationstidens Sverige. Men det anses vara endast i enstaka fall.

Liksom på kontinenten blev massförföljelserna här ett resultat av en förändrad syn på brottet främst bland teologer och jurister. Enligt den nya uppfattningen ankom det på kungamakten att avvärja Guds vrede genom att hålla synden i landet på en dräglig nivå.

Under 1500-talets senare del börjar det förekomma trolldomsprocesser där förgöringen inte längre står i förgrunden och där en enskild kärande ersätts av en strängt rannsakande domare eller av anklagande fogdar och präster. Huvudanklagelsen blir efter hand förbund med den onde, och Blåkullafärder omtalas (häxsabbaten förlades i Sverige till det mytiska berget Blåkulla).

På den grund som hade lagts under första hälften av 1600-talet genomfördes så under perioden 1668-76 de stora processer i Dalarna, Norrland och Stockholm varigenom mer än trehundra människor, mestadels kvinnor, blev dödsdömda och avrättade. Ytterligare flera hundra blev anklagade och dömda till lägre straff.

Det som emellertid gav dessa svenska massprocesser en egenartad och sensationell karaktär var bruket av små barn som vittnen. I stora hopar framträdde de inför domstolarna och berättade hur de av häxorna hade förts till den ondes gästabud i Blåkulla, där de döptes och invigdes i djävulens tjänst.

En omfattande föräldraopinion krävde att myndigheterna med kraft skulle ingripa mot de onda kärringarna som satte deras barns själar i fara.

De varningens ord som höjdes av några få modiga jurister och teologer ignorerades i början. Först sedan barnvittnenas opålitlighet hade avslöjats under processerna i Stockholm 1676 tog de stora förföljelserna ett brått slut.

Från denna tid började domstolarna i växande utsträckning visa trolldomsmålen ifrån sig, och fällande domar försvann helt en bit in på 1700-talet.
Gustav III lät 1779 avlägsna trolldomsparagrafen ur lagboken.