Det religiösa anlaget anses vara en benägenhet till religiös erfarenhet.

Tanken att människan har ett egenartat religiöst behov, skilt från det sociala, emotionella och kuturella behov, är vanlig i viss tidig religionspsykologi, t.ex. hos Tor Andræ (”Det religiösa anlaget”, 1951), och hos djuppsykologer som C.G. Jung; denne talade om arketypiska religiösa dispositioner.

Mot detta har hävdats att religiös erfarenhet i stället är en funktion av kulturell och social inlärning; den religiösa traditionen samspelar med den enskildes behov av ett övergripande meningsgivande mönster; de religiösa myterna fogar in individen i ett totalt kosmiskt sammanhang.