TATUERING

Under rubriken: ”Varför alla dessa fördomar kring tatuering?” skrev antropologen Niels Lorien, under ”Malmö debatt” den 20 november 1984 i Sydsvenskan, SDS, bl a följande:

”I samband med att utställningen ”Flärd” om kroppsdekorationer och -deformationer öppnades på Malmö museum lät en person tatuera sig. Det satte i gång en debatt i pressen, där bl a några läkare utropade varningsord och fruktade det värsta: en tatueringsepidemi bland den sydsvenska ungdomen!

Det är riktigt att tatueringar är svåra att ta bort och att det plastikkirurgiska resultatet är långt ifrån vackert. Det är också riktigt att understryka vikten av att man vet vad man gör, när man låter tatuera sig.

Men det underförstådda påståendet i argumenteringen, att nästan alla som blir tatuerade, ångrar sig, är fel. Det finns inga statistiska belägg för detta.”

”... Men varför alla dessa fördomar? En stor del av förklaringen ligger i vår kulturs eftersträvade enhetlighet. Vi skall ha ett likartat yttre, som en täckmantel för den påstådda likhet, som är en av huvudeffekterna av detta århundradets revolutioner.
Alla är lika inför lagen men...

Likhet: vit hud är lika med vit moral...detta är en dominerande medborgardygd ännu i dag. ... Vi vill inte möta olikhetens synliga uttryck. Därför är våra kroppar också i stort sett hänvisade till privatlivet.
Detta har lett till en brist på äkta kroppsmedvetande” (observera! att detta skrevs 1984, för alltså 20 år sedan)”, medan det oäkta, utslätande, frodas i bästa välmåga...”

”...Det är riktigt att tatueringar hos oss liksom hos naturfolk är gruppidentitetstecken. Men detta är det inget fel på. Det är också riktigt att tatueringshandlingen påminner [om] invigningsriter, mandomsprov o dyl. Och det är heller inget konstigt. Vi människor har mycket djupt liggande behov av att markera höjdpunkter i våra liv. Men dessa har med tiden blivit så ytliga i vår kultur, att det nästan inte går att upptäcka dem. En rit som är förknippad med blod, smärta och viss mystik, lockar det undermedvetna.”

”Och i dag, när man överallt ser tecken på ökat kroppsmedvetande, när kroppens individuella särdrag understryks och förs ut i offentligheten, så ökar intresset för tatuering. Motiven ändrar karaktär och blir elegantare...”

Uppgifterna i det följande är till stora delar hämtade ur verket:
”Tecken på huden Tatueringens europeiska historia”, Stephan Oettermann, Symposion, Stockholm 1984.
Eftersom boken kan vara svår att få tag på har jag här gjort utdrag ur den, där innehållet också har en viss anknytning till texten i Rooke Time No 27:

?I begynnelsen var ordet... Tatueringens historia börjar för Europas del år 1774. den börjar med Omani, en tatuerad urinvånare från Söderhavet, som Cook tog med till Europa från en av sina världsomseglingar för att här visa upp honom till beskådande.

Tatueringens historia börjar med Omani, eftersom Cook inte endast förde med sig denna urinvånare utan också själva ordet - tattoo - som beteckning på dennes uppseendeväckande kroppsutsmyckning. Nu kunde man i salongerna inte bara med häpnad betrakta den nakna, färgrika kroppen utan också samtala kring den: Tattoo var ett vackert, hemlighetsfullt ord som nästan av sig självt tatuerade in sig i europeernas grå hjärnbark och som ännu i dag inte har blivit utplånat.”

Allt som före 1774 omständligt och tvetydigt hade beskrivits som ”punktera”, ”bemåla”, ”ingravera”, ”prikschilderen” (holl.=stickmåla), ”merken” (medellågty.=brännmärka), ”compungere” (lat.) eller liknande, tillhör tatueringens förhistoria. denna förhistoria utgör den nödvändiga utgångspunkten för att förstå det särskilda i att hudsticket återupplivades genom kontakten med Söderhavet.”

”... Det blev först med Omani och införlivandet av ordet ”tattoo” i de europeiska språken. Kontakterna med Söderhavets diametralt motsatta värld ledde för det första, vad former och utbredning anbelangar, till ett oerhört återupplivande av tatueringskonsten - för det andra hamnade taturingen (till en början den exotiska, men senare också den inhemska) därefter alltmer i blickfältet. Tatueringens diskurs inleddes. Därvidlag tycks själva ordet ”tattoo” ha fungerat som ett förstoringsglas, genom vilket européerna alltmer trollbundna stirrade på de brokiga bilderna på huden.”

Men det fanns en ännu längre förhistoria även i Europa:

”Förhistoriska fynd tycks ge belägg för att ´kroppsmålningen´uppträder innan, eller åtminstone samtidigt med grottmålningarna och utgjorde ett av människans tidigaste konstnärliga uttryck.”
De säkra beläggen för tatueringar under den tidiga epoken har sammanställts av Manfred Kunter: ”Zur Geschichte der Tatauierung und Körperbemalung i Europa”, ix Paideuma XVII (1971), s 1-20.
”Uppkomsten av denna sed infaller under människosläktets tidigaste epok, innan människan ännu börjat breda ut sig. Vi har i tatueringskonsten, om detta påstående är riktigt, ett av mänsklighetens äldsta utvecklingsförlopp, ett av de första stegen i människans uppåtstigande bana...”
Heinrich Wuttke:"Die Enstehung der schrift, die verschiedenen Schriftsystem und das Schriftum der nicht alfabetisch schreibenden Völker." Leipzig 1872, s 97 f.

”I antika författares verk finns åtskilliga belägg för att tatureingar ofta förekom bland folken kring Medelhavet och bland de germanska och keltiska folkslagen. Namnen på pikterna och skoterna lär t.o.m. ha sin etymologiska rot i bruket av punkteringar.

De allra första skriftliga beläggen finner man emellertid i Bibeln, nämligen i form av de förbud som uttalas i Gamla Testamentet. Enligt den mosaiska lagen var hudstick förbjuden för hebréerna”...”Det är en omstridd fråga bland teologer huruvida Paulus var tatuerad, ... Däremot betvivlar ingen att de första kristna var tatuerade. De bar initialbokstäverna till Kristi namn (X eller I.N.=Jesus Nazarenus), ett lamm, ett kors eller en fisk (... ett akrostikon...) på pannan eller handleden.

Enligt Realenzyklopädie der christlichen Altertümer råder osäkerhet endast kring frågan, om det här rörde sig om verkliga (nål)tatueringar eller om i efterhand färglagda bränmärkningar. ... De kristna i förskingringen upprätthöll under århundraden traditionen att tatuera sig för att stabilisera gruppen och endast i den funktionen. De kristna flickorna i Bosnien tatuerades exempelvis fram till omkring 1890 med kristna symboler för att omöjliggöra en övergång till islam.

Armeniska kristna bibehöll tatuerandet av Jerusalem-pilgrimer fram till Första världskriget (dvs till dess armenierna nästan helt utrotades i stora progromer). Som ett tecken på avgränsningen mot islam bär de kristna kopterna i Egypten än idag ett kors på insidan av höger handled.

Kyrkans inställning till tatueringar förändrades emellertid radikalt på de platser där de kristna inte längre levde i förskingringen, i monoritet, liksom på de platser där det kristligt-religiösa hudsticket riskerade att förväxlas med det hedniska, som t ex i Britannien. Ett beslut av konsiliet i Calcuth (Northumberland) av år 787 förbjöd exempelvis tatueringar med syftet att smycka kroppen (så som var brukligt bland britter och skottar), dock med undantag för ”dem som lider oförrätt för Herren skull.”

”... Den korsriddartatuering, som den flamländske guldsmeden Godefroid de Claire omkring 1150 förevigade i en liten emaljbild som smyckar foten på ett krucifix i St Omer, tycks inta en mellanställning mellan de kristnas tatueringar i förskingringen och individuella igenkänningstecken.

Korsfararna lät rista in krucifix och liknande emblem för att försäkra sig om en kristen begravning i händelse av att de skulle omkomma.
Sådana tatueringar, urartade till souvenirer från vallfärden, var tradition i Jerusalem ända fram till Första världskriget.”

”Under andra hälften av 1800-talet - ungefär fram till Första världskriget - upplevde tatuerarna i Europa en nästan otrolig blomstringstid.”
”... Enligt uppgift lär ”tatueringsfarsoten” (på den tiden talade man om en sådan) ”ha gjort språng över i de breda borgerliga mellanskikten”, ...
L. Casper: ”Über Tätowierungen” i ”Vierteljahresschrift für öffenliche und gerichteliche Medicin.” bd 1 1852

...och sedan åter gripit ikring sig inom de förnämare och allra förnämsta kretsarna. Såväl manliga som kvinliga medlemmar av nästan samtliga europeiska furstehus (inkl det tyska kejsarhuset) var tatuerade. Detta är väl belagt av dåtidens veckopress: kungen av Grekland, prins Valdemar och hans hustru prinsessan Marie av Danmark, prins Heinrich av Preussen, kronprins Rudolf av Österrike, ärkehertig Frans Ferdinand, ärkehertiginnan Anna, liksom de flesta av medlemmarna i det engelska kungahuset. Och - mera känt för att det ligger närmre i tid och rum (- genom vår tids spridning av bilder genom press och film ): kung Fredrik IX av Danmark.

Därtill kommer ett stort antal företrädesvis amerikanska och engelska exentriker, som lät gravera in en hel del kuriositeter i sin hud (l ex sitt testamente eller en förteckning över den egna vinkällaren), vilket boulevardpressen sedan naturligtvis mycket utförligt rapporterade om.

”Hur intressanta en del av dessa samhällstatueringar än må vara i kulturhistoriska och psykologiska avseenden är deras antal betydelselöst i förhållande till folktatueringarnas utbredning”, skrev Adolf Spamer 1934.” Adolf Spamer: ”Die Tätowierung in den deutschen Hafenstädten” Bremen 1934.

”... Det finns inga klara belägg för att de tatuerade [...] såg mer än en grupps igenkänningstecken i sina bilder och bokstäver på huden, att de tillmätte dem någon religiös, rituell eller amulettliknande betydelse. Men under historiens gång tycks i vart fall tatueringens betydelse ha utvecklats i två olika riktningar: För det första blev gruppens igenkänningstecken alltmer en viss persons individuella igenkänningstecken, för det andra blev de mättade med högre, mystiska betydelser, men även i detta fall i individuell form.”

	TATUERING

	Tatuering (av fr. tatouer ´tatuera´, eng. tattoo, ett ord av polynesiskt ursprung), permanent infärgning av huden, övervägande i dekorativt syfte. Tatueringskonsten har en mycket gammal historia; de äldst bevarade tatueringarna finns på 4000 år gamla egyptiska mumier. Den har praktiserats i kulturer i alla världsdelar och är särskilt utbredd och utvecklad i Sydöstasien, Polynesien och Japan. Den japanska tatueringskonsten, irezumi, har en lång tradition, som förfinades under 1700- och 1800-talen då framträdande konstnärer som Utamaro framställde tatueringsmotiv. För japaner upplevs den nakna kroppen varken som erotiskt eller estetiskt tilltalande, och många människor investerar stora belopp i tatueringens permanenta ”klädsel”. Genom James Cooks resor i Polynesien och ökade handelsförbindelser med Japan återuppväcktes intresset för tatuering i Europa. Tatuering har länge varit vanlig bland sjömän och inom mer eller mindre exklusiva subkulturer, för att nu, på senare tid, blivit sedvanlig och kommit på modet bland yngre folk. Vid ärrtatuering används inte färg, utan huden lyfts och skärs för att åstadkomma upphöjda mönster. Denna metod är utbredd främst i Afrika, där ärrtatuering i ansiktet ofta tjänar som etnisk identifikationsmarkering. Ärrtatuering på kroppen utförs på både män och kvinnor, i regel i samband med övergångsriter. Bland många afrikanska folk används ärrtatuering som tecken på fysisk och social status. Unga kvinnor, från t.ex. luofolket, får sina tatueringar i samband med puberteten. Tatueringen gör där kvinnan sexuellt tilldragande och ses därför som ett sätt att öka hennes fertilitet. Något om tatueringens europeiska historia Under rubriken: ”Varför alla dessa fördomar kring tatuering?” skrev antropologen Niels Lorien, under ”Malmö debatt” den 20 november 1984 i Sydsvenskan, SDS, bl a följande: ”I samband med att utställningen ”Flärd” om kroppsdekorationer och -deformationer öppnades på Malmö museum lät en person tatuera sig. Det satte i gång en debatt i pressen, där bl a några läkare utropade varningsord och fruktade det värsta: en tatueringsepidemi bland den sydsvenska ungdomen! Det är riktigt att tatueringar är svåra att ta bort och att det plastikkirurgiska resultatet är långt ifrån vackert. Det är också riktigt att understryka vikten av att man vet vad man gör, när man låter tatuera sig. Men det underförstådda påståendet i argumenteringen, att nästan alla som blir tatuerade, ångrar sig, är fel. Det finns inga statistiska belägg för detta.” ”... Men varför alla dessa fördomar? En stor del av förklaringen ligger i vår kulturs eftersträvade enhetlighet. Vi skall ha ett likartat yttre, som en täckmantel för den påstådda likhet, som är en av huvudeffekterna av detta århundradets revolutioner. Alla är lika inför lagen men... Likhet: vit hud är lika med vit moral...detta är en dominerande medborgardygd ännu i dag. ... Vi vill inte möta olikhetens synliga uttryck. Därför är våra kroppar också i stort sett hänvisade till privatlivet. Detta har lett till en brist på äkta kroppsmedvetande” (observera! att detta skrevs 1984, för alltså 20 år sedan)”, medan det oäkta, utslätande, frodas i bästa välmåga...” ”...Det är riktigt att tatueringar hos oss liksom hos naturfolk är gruppidentitetstecken. Men detta är det inget fel på. Det är också riktigt att tatueringshandlingen påminner [om] invigningsriter, mandomsprov o dyl. Och det är heller inget konstigt. Vi människor har mycket djupt liggande behov av att markera höjdpunkter i våra liv. Men dessa har med tiden blivit så ytliga i vår kultur, att det nästan inte går att upptäcka dem. En rit som är förknippad med blod, smärta och viss mystik, lockar det undermedvetna.” ”Och i dag, när man överallt ser tecken på ökat kroppsmedvetande, när kroppens individuella särdrag understryks och förs ut i offentligheten, så ökar intresset för tatuering. Motiven ändrar karaktär och blir elegantare...” Uppgifterna i det följande är till stora delar hämtade ur verket: ”Tecken på huden Tatueringens europeiska historia”, Stephan Oettermann, Symposion, Stockholm 1984. Eftersom boken kan vara svår att få tag på har jag här gjort utdrag ur den, där innehållet också har en viss anknytning till texten i Rooke Time No 27: ?I begynnelsen var ordet... Tatueringens historia börjar för Europas del år 1774. den börjar med Omani, en tatuerad urinvånare från Söderhavet, som Cook tog med till Europa från en av sina världsomseglingar för att här visa upp honom till beskådande. Tatueringens historia börjar med Omani, eftersom Cook inte endast förde med sig denna urinvånare utan också själva ordet - tattoo - som beteckning på dennes uppseendeväckande kroppsutsmyckning. Nu kunde man i salongerna inte bara med häpnad betrakta den nakna, färgrika kroppen utan också samtala kring den: Tattoo var ett vackert, hemlighetsfullt ord som nästan av sig självt tatuerade in sig i europeernas grå hjärnbark och som ännu i dag inte har blivit utplånat.” Allt som före 1774 omständligt och tvetydigt hade beskrivits som ”punktera”, ”bemåla”, ”ingravera”, ”prikschilderen” (holl.=stickmåla), ”merken” (medellågty.=brännmärka), ”compungere” (lat.) eller liknande, tillhör tatueringens förhistoria. denna förhistoria utgör den nödvändiga utgångspunkten för att förstå det särskilda i att hudsticket återupplivades genom kontakten med Söderhavet.” ”... Det blev först med Omani och införlivandet av ordet ”tattoo” i de europeiska språken. Kontakterna med Söderhavets diametralt motsatta värld ledde för det första, vad former och utbredning anbelangar, till ett oerhört återupplivande av tatueringskonsten - för det andra hamnade taturingen (till en början den exotiska, men senare också den inhemska) därefter alltmer i blickfältet. Tatueringens diskurs inleddes. Därvidlag tycks själva ordet ”tattoo” ha fungerat som ett förstoringsglas, genom vilket européerna alltmer trollbundna stirrade på de brokiga bilderna på huden.” Men det fanns en ännu längre förhistoria även i Europa: ”Förhistoriska fynd tycks ge belägg för att ´kroppsmålningen´uppträder innan, eller åtminstone samtidigt med grottmålningarna och utgjorde ett av människans tidigaste konstnärliga uttryck.” De säkra beläggen för tatueringar under den tidiga epoken har sammanställts av Manfred Kunter: ”Zur Geschichte der Tatauierung und Körperbemalung i Europa”, ix Paideuma XVII (1971), s 1-20. ”Uppkomsten av denna sed infaller under människosläktets tidigaste epok, innan människan ännu börjat breda ut sig. Vi har i tatueringskonsten, om detta påstående är riktigt, ett av mänsklighetens äldsta utvecklingsförlopp, ett av de första stegen i människans uppåtstigande bana...” Heinrich Wuttke:"Die Enstehung der schrift, die verschiedenen Schriftsystem und das Schriftum der nicht alfabetisch schreibenden Völker." Leipzig 1872, s 97 f. ”I antika författares verk finns åtskilliga belägg för att tatureingar ofta förekom bland folken kring Medelhavet och bland de germanska och keltiska folkslagen. Namnen på pikterna och skoterna lär t.o.m. ha sin etymologiska rot i bruket av punkteringar. De allra första skriftliga beläggen finner man emellertid i Bibeln, nämligen i form av de förbud som uttalas i Gamla Testamentet. Enligt den mosaiska lagen var hudstick förbjuden för hebréerna”...”Det är en omstridd fråga bland teologer huruvida Paulus var tatuerad, ... Däremot betvivlar ingen att de första kristna var tatuerade. De bar initialbokstäverna till Kristi namn (X eller I.N.=Jesus Nazarenus), ett lamm, ett kors eller en fisk (... ett akrostikon...) på pannan eller handleden. Enligt Realenzyklopädie der christlichen Altertümer råder osäkerhet endast kring frågan, om det här rörde sig om verkliga (nål)tatueringar eller om i efterhand färglagda bränmärkningar. ... De kristna i förskingringen upprätthöll under århundraden traditionen att tatuera sig för att stabilisera gruppen och endast i den funktionen. De kristna flickorna i Bosnien tatuerades exempelvis fram till omkring 1890 med kristna symboler för att omöjliggöra en övergång till islam. Armeniska kristna bibehöll tatuerandet av Jerusalem-pilgrimer fram till Första världskriget (dvs till dess armenierna nästan helt utrotades i stora progromer). Som ett tecken på avgränsningen mot islam bär de kristna kopterna i Egypten än idag ett kors på insidan av höger handled. Kyrkans inställning till tatueringar förändrades emellertid radikalt på de platser där de kristna inte längre levde i förskingringen, i monoritet, liksom på de platser där det kristligt-religiösa hudsticket riskerade att förväxlas med det hedniska, som t ex i Britannien. Ett beslut av konsiliet i Calcuth (Northumberland) av år 787 förbjöd exempelvis tatueringar med syftet att smycka kroppen (så som var brukligt bland britter och skottar), dock med undantag för ”dem som lider oförrätt för Herren skull.” ”... Den korsriddartatuering, som den flamländske guldsmeden Godefroid de Claire omkring 1150 förevigade i en liten emaljbild som smyckar foten på ett krucifix i St Omer, tycks inta en mellanställning mellan de kristnas tatueringar i förskingringen och individuella igenkänningstecken. Korsfararna lät rista in krucifix och liknande emblem för att försäkra sig om en kristen begravning i händelse av att de skulle omkomma. Sådana tatueringar, urartade till souvenirer från vallfärden, var tradition i Jerusalem ända fram till Första världskriget.” ”Under andra hälften av 1800-talet - ungefär fram till Första världskriget - upplevde tatuerarna i Europa en nästan otrolig blomstringstid.” ”... Enligt uppgift lär ”tatueringsfarsoten” (på den tiden talade man om en sådan) ”ha gjort språng över i de breda borgerliga mellanskikten”, ... L. Casper: ”Über Tätowierungen” i ”Vierteljahresschrift für öffenliche und gerichteliche Medicin.” bd 1 1852 ...och sedan åter gripit ikring sig inom de förnämare och allra förnämsta kretsarna. Såväl manliga som kvinliga medlemmar av nästan samtliga europeiska furstehus (inkl det tyska kejsarhuset) var tatuerade. Detta är väl belagt av dåtidens veckopress: kungen av Grekland, prins Valdemar och hans hustru prinsessan Marie av Danmark, prins Heinrich av Preussen, kronprins Rudolf av Österrike, ärkehertig Frans Ferdinand, ärkehertiginnan Anna, liksom de flesta av medlemmarna i det engelska kungahuset. Och - mera känt för att det ligger närmre i tid och rum (- genom vår tids spridning av bilder genom press och film ): kung Fredrik IX av Danmark. Därtill kommer ett stort antal företrädesvis amerikanska och engelska exentriker, som lät gravera in en hel del kuriositeter i sin hud (l ex sitt testamente eller en förteckning över den egna vinkällaren), vilket boulevardpressen sedan naturligtvis mycket utförligt rapporterade om. ”Hur intressanta en del av dessa samhällstatueringar än må vara i kulturhistoriska och psykologiska avseenden är deras antal betydelselöst i förhållande till folktatueringarnas utbredning”, skrev Adolf Spamer 1934.” Adolf Spamer: ”Die Tätowierung in den deutschen Hafenstädten” Bremen 1934. ”... Det finns inga klara belägg för att de tatuerade [...] såg mer än en grupps igenkänningstecken i sina bilder och bokstäver på huden, att de tillmätte dem någon religiös, rituell eller amulettliknande betydelse. Men under historiens gång tycks i vart fall tatueringens betydelse ha utvecklats i två olika riktningar: För det första blev gruppens igenkänningstecken alltmer en viss persons individuella igenkänningstecken, för det andra blev de mättade med högre, mystiska betydelser, men även i detta fall i individuell form.”
[Rooke Time Links] [Rooke Time No 43]