Art déco (kortform av fr. art décoratif ´dekorativ konst), stilbeteckning för en del av den brukskonst som tillverkades mellan första och andra världskriget.

Stilen kulminerade med världsutställningen i Paris 1925, Exposition Internationale des Arts Déciratifs et Industriels Modernes, från vilken namnet härleddes.

När jugendstilen försvann efter första världskriget, ersattes den inte av en enhetlig stil. Under 1920-talet utformades Bauhausskolans program, den ryska avantgardismen samt en ren från ornament befriad funktionalism.

Till skillnad från dessa "moderna" stilar, orienterad mot förenkling och industriell massproduktion, betonades i art déco det individuella, dekorativa och exklusiva.

Dit räknas också en vulgariserad produktion av modernistiska former, där den dekorativa aspekten i funktionalismen, geometriska former och dekorer, strömlinjeformen och starka färgeffekter tillvaratogs.
Man kan spåra inspiration även från de egyptiska pyramiderna, Orienten och den under 1920-talet förhärskande nyklassicismen.

Till de främsta företrädarna för stilen hör Robert Mallet-Stevens (interiörer), Jacques Émile Ruhlmann, Louis Süe och André Mare (alla tre möbler), René Lalique och Maurice Marinot (båda glas), Jean Puiforcat (silver), Jean Dunand (oädla metaller) och Clarice Cliff (keramik).

I Sverige finns få drag av den till sitt ursprung franska, sofistikerade och lyxbetonade art déco.
Arthur Percys svarta flintgods från Gefle porslinsfabrik, en del av Edward Halds produktion för Karlskrona porslinsfabrik samt Uno Åhréns och Carl Hörviks möbler för 1925 års utställning i Paris kan karakteriseras som art déco.