|
|
|||||||||||||||||||
 |
| Lars O Ericsson
i ensamt majeståt. Foto Leif Eriksson. |
 |
| Avslutningsklassen. Foto Leif Eriksson. |
Och det var inte bättre förr.
Över tidens gång finns enbart ett fåtal som insett utmaningen i att tänka själv och skaffa sig ny och egen kunskap i förhållande till det som redan anses sant.
LÄTTJA, AVUND, GIRIGHET, KÄTTJA, HÖGMOD och VREDE verkar vara ingredienser i konstnärernas verksamhet, som dessutom smittar av sig på konstvärldens s.k. övriga aktörer.
Men dödssynderna i dessa sammanhang ser annorlunda ut. De är förklädda till oigenkännlighet! De inblandade målar in sig i ett hörn och utövar inbördes beundran. En sådan symbios är livsfarlig!
Att vara konstnär innebär en stor frihet, kanske den enda betydande friheten nutilldags. Den som inte inser detta har förverkat rätten att kalla sig konstnär. Endast den som är fri kan komma vidare. Men man måste också understundom även kunna offra sina egna konventioner - och det är det inte många som vågar eller ens ser det som en möjlighet.
Kan detta förhållande jämställas med högmod? Jag anser det. Även om det oftast är omedvetet och aningslöst.
Lättjan t.ex. visar sig i ointresset. I höstas blev jag ombedd av Ola Åstrand, lärare på Valand i Göteborg, att föreläsa om artists´books och mail art.
Det visade sig vara dåligt förberett från Valands sida.
Enda beskedet om min närvaro var på ett A4 papper uppsatt på stora anslagstavlan i foajén. Dessutom var mitt efternamn felstavat.
Till förmiddagens föreläsning, som handlade om mail art, infann sig sex konststudenter i en aula som rymmer säkert 200 personer.
Rena tundran alltså.
De kommer nog till föreläsningen om artists´books på eftermiddagen tänkte jag.
Men jag bedrog mig, det kom bara fyra och de var utländska studenter.
Som tur var, hade jag stämt möte på Valand med Bo A Karlsson, legendarisk gallerist på Galleri Karlsson i Stockholm 1964-1971. Så de studenter som var närvarande fick en initierad inblick i ämnet artists´books och dessutom en komprimerad konsthistoria om hur konstlivet hade utvecklats sedan slutet på 60-talet i Stockholm, som redan då var konstens centralort, med en yttre gräns vid den kulturella järnridån i Södertälje kanal.
Aldrig mera Valand!
Om de frågar igen skickar jag en DVD för 30.000 kronor med allt material, så kan de spela upp den när som helst i grupp eller enskilt.
Det blir bekvämast för alla parter.
Hur ser högmodet ut i konstvärlden? Det fladdrar. Ingen verkar vara medveten om sin egen roll för den gemensamma utvecklingen och kunskapen.
Alla väntar på att bli upptäckta och nå sina drömmars mål. Men vad gör man för att bli upptäckt efter förtjänst? Frotterar sig med rätt kurator och kritiker?
Kommersiell framgång betyder inte att man presterat något väsentligt.
Lättsålda verk är en smakfråga, en kittling för publiken och marknaden. Att ha det som anses inne på väggen i hemmet är ett tecken på dålig hållning. Konst skall fungera som en katalysator.
Den som inte delar den uppfattningen är högmodig.
Avund föder girighet och kan utlösa neurotiska vredesutbrott. Och kättjan avslöjar sig när det konstnärliga uppdragets medvetna avsikter förråds.
MALMÖ DEN MEST INTRESSANTA KONSTSTADEN?
Under en kort period ansågs Malmö vara den mest intressanta konststaden i Sverige.
Det är den inte idag.
Varför?
Har det med ekonomin att göra? Knappast.
Det är andra faktorer som spelar större roll. t. ex. tillgängligheten på de institutioner som faktiskt existerar.
Ett par exempel:
Malmö högskola med inriktning på konst, kultur, media och kommunikation hade bjudit in förläggaren Barbro Schultz från Paris att föreläsa.
Hon berättade det själv när jag träffade henne på Bokmässan förra året.
För att få exakt besked om var föreläsningen skulle vara ringde jag till Högskolans reception, men de kunde inte lämna mig besked, det fanns inget antecknat om saken på receptionens kalendarium.
Okej, jag ringde till Carl Henrik Svenstedt, professor i konst, kultur, kommunikation. Men han var inte hemma, utan jag blev hänvisad till hans mobil, där jag anmodades att lämna ett meddelande.
Med tanke på Malmö högskolas specialinriktning bl. a. kommunikation verkar de elementära kunskaperna om hur man informerar ha gått till spillo redan vid starten.
En annan institution i Malmö, där tillgängligheten också lyser med sin frånvaro, är Malmö Art Academy.
 |
| Malin Ekström,
"Malmö Art Academy" vaxkritor i blandade färger
från Walt Disney, 2000. Foto Leif Eriksson. |
 |
| Fortet på
Föreningsgatan 42 i Malmö, den gamla folkskolan som i
dag inhyser Malmö Art Academy. Foto Leif Eriksson. |
Omöjligt att träda in i om man inte kan och har den rätta koden.
Föreståndarinnan Gertrud Sandqvist må vara specialist på att producera konstnärliga doktorer, men hon ger ett tveksamt intryck, eftersom hon är en varandagshälsare, åtminstone när det gäller mig.
Men det kan ju vara av personliga skäl eller att hon ser extremt dåligt på nära håll.
En allvarligare sak är när hon våren 2001 hade bjudit ner Mats B från Stockholm för att föreläsa om Fluxusrörelsen, ett ämne som han är specialist på. Men hon var inte närvarande för att presentera gästen.
Ingen ersatte henne heller. Utan en kontorist visade oss vägen till föreläsningssalen. Mats B fick sköta introduktionen själv. Att jag befann mig på Konsthögskolan beror på att Mats B bett mig följa med.
Att jag retar mig på en här sortens beteende har flera orsaker. Först menar jag att det är en brist på respekt för gästföreläsaren, (samma hände mig på Valand), men också en nonchalans mot de studenter som kommit för att lyssna.
Om Malmö Art Academy strävar efter att bli en spetsinstitution på sitt område bör de visa en högre grad av professionalism.
Det – är i varje fall inte att begära för mycket!
Att Malmö successivt har förlorat sin status som en framträdande konststad är inte så konstigt. Inte med tanke på hur de ansvariga, ytterst kulturdirektören Börje Svensson, har skött tillsättningen av en ny konsthallschef efter Bera Nordal som slutade för drygt ett år sedan, den 30 april 2002.
Men tjänsten utannonserades först året senare, alltså i april 2003.
Att Bera Nordal skulle sluta var känt. Rimligtvis borde hennes ersättare ha sökts innan hennes förordnande upphörde.
Nu har man förlorat massor med tid. Den som vill ha tjänsten av de 26 sökande (tre vill vara anonyma) kan inte omgående utöva något av det som önskas i de begärda kvalifikationerna. Det tar tid att sätta sin personliga prägel på en utställningsverksamhet som krävs av Malmö Konsthall.
Detta är ett gravt exempel på underlåtenhet, som skadar konstlivet i Malmö, orsakat av tjänstemän som uppenbarligen saknar kompetens i denna skrupelösa angelägenhet. Eller har de smartare planer på lut?
En annan underlåtenhetssynd i konstvärlden är hur man skriver och refererar till det som sker. Allt för ofta, trots tillgänglig information, utelämnas uppgifter som ger korrekta upplysningar om vem som sammanställt utställningar och kataloger. De senaste sju månaderna har jag själv råkat ut för detta fenomen.
T.ex. min långa essä om Bo Cavefors förlagsverksamhet, utgiven till utställningen på Vita kuben på NorrlandsOperan i Umeå, men som censurerades av styrgruppen, läs Lars Sahlin. Min text rönte samma öde.
När utställningen till slut visades på Färgfabriken i Stockholm (faktiskt mitt förslag till Leif Elgren om lämplig lokal), och senare på Ystad Konstmuseum på initiativ av Thomas Millroth, förbigicks essän med samma totala tystnad, så när som i en recension av Jonas Ellerstöm publicerad i Helsingborgs Dagblad och Kristianstadbladet. Texten finns, sedan den tilltänkta vernissagedagen i Umeå, här på www.rooke.se
(Rooke Time No. 34.)
Ej heller har kritiker och referenter noterat att jag skrivit en skrift om C-O Hultén i med titeln ”TRYCK & OTRYCKT” utgiven i december 2002 för utställningen med samma namn som jag sammanställt åt Ystad Konstmuseum efter Millroths önskemål. Det hör till saken att utställningen och skriften för första gången placerar in Hulténs unika och okända verksamhet i sitt kronologiskt övergripande sammanhang.
|
 |
| Uppslag ur TRYCK & OTRYCKT |
Under våren 2003 sammanställde jag på begäran av Anna Holmbom t.f. chef för Malmö Konsthall, två utställningar för konsthallen i anslutning till Moderna Museets besök, ”PUSS – lika viktig idag” och ”Moderna Museets kataloger 1956-19732”.
Båda presenterades i två kataloger som jag sammanställt.
Materialet till utställningarna fick konsthallen låna ur mitt arkiv ”The Swedish Archive of Artists´Books”. Men även vid dessa utställningar förbigicks utan mitt namns nämnande. Efterhand har jag förstått, att de två
utställningarna betraktats som arrangerade av Moderna Museet och Malmö Konsthall.
 |
 |
Det var några underlåthetssynder, men i min lista döljer sig fler:
Historieskrivningen av Mårten Castenfors i Sveriges Allmänna Konstförenings årsbok, 2000.
Folke Edwards, ”Från modernism till postmodernism, svensk konst 1900-2000”.
Artes första nummer 2003.
Konstkatalogen första nummer 2003.
Elevuppsats: ”Romansen mellan konst, lagstiftning och media”, Malmö högskola 2003.
Bristerna beror antingen på att ingen kontrollerar fakta eller så saknar såväl författarna som bedömarna verklig kunskap i respektive ämne. Båda orsakerna är lika allvarliga.
 |
|
| Leif Eriksson, ”Tala är silver, tiga är guld” - artist´s book - , gammal bibel genomborrad av en gyllene kil, 2003. Ingår i Ystad Konstmuseums samlingar. Foto Hans Permbo. leif1.eriksson@telia.com |
|
© 2003 LEIF ERIKSSON OCH ROOKE TIME ARTIKELN FÅR CITERAS OM KÄLLAN ANGES |
|