rooke time logo


Published for The Neotrope Enterprise.  Publisher: Bengt Rooke. Mars. 2012. No. 71.


FRÅN MYCROFT TILL MY CROFT



Fundamentet som Rooke Time bygger på är som framgår av den idéologiska texten: ”Det neotropiska företaget”.
Texterna kom till under lång tid och under olika sammanhang och förhållanden - de formulerades i sitt ursprungliga skick långt före de koncipierades i en datoriserad version.

Men som rubrik över sitt innehåll var ”Det neotropiska företaget” alltför tungfotat för att skapa ett eklatant intresse till läsning av den datorformulerade utsagan.               
Därför sökte jag som rubrik ett ord, nybildat eller förekommande, för innehållet; ett verkningsfullt ord som skulle kunna alludera på, eller skapa en överföring från en namnkategori till en annan.
Som gammal sherlockian fann jag ordet i Mycroft….

*

Av de tre styckena i det följande är del III den avslutande deduktionen till varför ”Maycroft” och The Maycroft Conclusion kom att användas, som såväl den hänvisande rubriken till texterna om ”Det Neotropiska Företaget”, som till sinnebilden för dess Inledning ”II”, med texten ”Croft”, ”My Croft” och till de vidare anteckningarna där.

Del I är hämtad ur inledningen till “Den grekiske tolken” av
Arthur Conan Doyle
i samlingen ”Det gula ansiktet” översatt av
K. Arne Blom
, utgiven av Almqvist & Wiksell, AWE/Gebers, Lund 1987.
Conan Doyles ”The Greek Interpreter”, publicerades först i Strand Magazine, september 1893, i Harper´s, september 1893, och i bokutgåvan/novellsamlingen
”The Memoirs of Sherlock Holmes” 1894.
”Den grekiske tolken” var bland de Conan Doyle-noveller om
Sherlock Holmes som publicerades första gången på svenska mellan 1893-1902.

Del II är ur novellen ”Bruce-Partingtons undervattensbåt” i samlingen ”Den döende detektiven”, samma svenska utgåva och samme översättare.
”The Adventure of the Bruce-Partington Plans”, publicerades i Strand Magazine i december 1908, Collier´s, december 1908 och i novellsamlingen ”His Last Bow”, 1917.

I

”Under min långa och nära bekantskap med Sherlock Holmes hörde jag honom aldrig nämna något om sina anförvanter och överhuvud taget inte något om sitt forna liv. Hans förtegenhet på den punkten hade blott stärkt mitt intryck av honom som en hart när övermänsklig varelse, och det fanns stunder då jag kom på mig själv med att betrakta honom som ett isolerat fenomen, en hjärna utan hjärta, lika tom på mänskliga känslor som överlägsen till intellektet.            
Hans aversion mot det täcka könet och hans obenägenhet att knyta vänskapsband var något typiskt för hans känslokalla läggning, men denna var som mest frappant i hans totala tystlåtenhet i fråga om hans egen släkt. Jag hade börjat fundera över om han var ett föräldralöst barn utan några som helst anförvanter, men en dag började han plötsligt och till min stora förvåning tala om sin bror.

Det var efter att vi druckit te en sommarkväll. Vi hade suttit och småpratat, om allt från golfklubbor till förändringarna i ekliptikans lutning, men så gled vårt samspråk in på ämnet atavism och ärftlighet. Den fråga vi kom att dryfta var i vilken mån en viss egenskap hos individen var beroende på arv eller utbildning.

”Om man ser på dig”, sade jag, ”så förefaller det mig uppenbart, efter allt du berättat, att din observationsförmåga och din förmåga att dra slutsatser måste skrivas på din egen systematiska tränings konto.”                                           
”I viss mån”, svarade han tankfull. ”Mina förfäder var lantjunkare, och de tycks ha levat det liv som blivit en vana i deras klass. Men likväl kan man nog spåra min läggning i blodet, och den skulle i så fall vara ett arv från min mormor, som var syster till den franske målaren Vernet. Konstnärlig läggning som en arvedel kan ta sig de mest säregna uttryck.”

”Men hur kan du veta att det är fråga om ett arv?”
”Därför att min bror Mycroft fått det i än högre grad än jag.”
Det var då sannerligen nyheter för mig. Om det nu existerade ytterligare en människa i England som ägde samma märkliga förmåga, hur kunde det då komma sig att varken polis eller allmänhet hört talas om honom?

Jag frågade honom, med en antydan om att det var min väns blyghet som föranledde honom att framhålla brodern som sin överman. Holmes skrattade åt min antydan.

”Käre Watson”, sade han. “Jag kan då rakt inte hålla med dem som anser anspråkslöshet vara en dygd. En logiker måste betrakta varje sak för vad den är, och att underskatta sig själv är lika mycket att avvika från sanningen som om man överskattade sin förmåga. Så när jag säger att Mycroft har bättre observationsförmåga än jag kan du vara förvissad om att jag håller mig till den exakta och bokstavliga sanningen.”
”Är han din yngre bror?”
”Nej, sju år äldre än jag.”
”Men hur kan det komma sig att han är okänd?”
”Nåja, han är väl känd i sina egna kretsar.”
”Vilka då?”
”Mja, Diogenesklubben, till exempel.”

Jag hade aldrig hört talas om en sådan institution, och mitt minspel måste ha varit talande, för Sherlock Holmes drog fram sitt ur och sade:
”Diogenesklubben är en av de mest kuriösa klubbarna i London, och Mycroft är en av dess mest kuriösa medlemmar. Han är alltid där mellan kvart i fem och tjugo i åtta. Klockan är sex nu, om du inte har något emot en spatsertur i den förtjusande sommarkvällen skall det bli mig ett sant nöje att presentera dig för två kuriositeter.” ……

”Du undrar”, sade min vän, ”hur det kommer sig att denne Mycroft inte använder sin begåvning för detektivarbete. Han skulle inte gå i land med det.”          
”Men jag tyckte att du sade –”
”Jag sade att han var min överman ifråga om att göra observationer och dra slutsatser. Om detektivt arbete bara var att sitta och dra slutsatser i en länsstol skulle min bror vara den störste problemlösare som någonsin existerat. Men han saknar ärelystnad och energi. Han skulle inte ens röra sig ur fläcken för att kontrollera sina egna lösningar och han låter hellre folk tro att han har fel än han gör sig besväret att bevisa att han har rätt. …..”
”Så han livnär sig inte på det då?” 

”Det som ger mig mitt levebröd är inget annat än en hobby för honom.         
Han har en utomordentlig begåvning när det gäller siffror och fungerar som revisor i några av regeringen departement. Mycroft bor vid Pall Mall, och varje morgon går han runt hörnet till Whitehall för att varje eftermiddag gå samma väg tillbaka. De promenaderna har varit hans enda motion i många herrans år, och det enda ställe där man för övrigt träffar honom är på Diogenesklubben, som ligger mitt emot hans bostad.”
”Jag kan inte erinra mig att jag hört namnet.”

”Det förvånar mig inte. Som du vet finns det gott om män i London som på grund av blyghet eller misantropi inte känner någon åstundan att frottera sig med sina medmänniskor. Men de har inget emot bekväma stolar och de färskaste tidskrifterna. Det är för sådana människors bekvämlighet Diogenesklubben startats, och den består numera av stadens mest osällskapliga och otillgängliga män. Ingen medlem tillåts ta minsta notis om en annan.

Frånsett i gästsalongen får samtal under inga som helst omständigheter föras, och tre försyndelser mot detta bud renderar syndaren uteslutning, om det kommer till styrelsens kännedom. Min bror var med om att bilda klubben, och för min egen privata del finner jag atmosfären där synnerligen lugnande.” ……

Under vårt samtal hade vi kommit fram ….. Sherlock Holmes gjorde halt utanför en port ….. och efter att ha uppmanat mig att iaktta tystnad gick han före in i hallen. ….. Holmes släppte in mig i ett mindre rum som vette mot Pall Mall. Han lämnade mig ensam några minuter, och kom tillbaka med en man som jag förstod inte kunde vara någon annan än hans broder.

Mycroft Holmes var mycket längre och kraftigare än Sherlock. Till figuren var han avgjort korpulent, men ansiktet rymde, ehuru det var fylligt, fortfarande drag av det skarpsinne som var så karaktäristiskt för brodern. Hans ögon, som var förunderligt vattniga och lätt gråa, tycktes inställda på den fjärrsynta, inåtvända blick som jag blott lagt märke till hos Sherlock när han uppbjöd sin hela tankeskärpa.
”Angenämt att råkas”, förklarade han …..

II

”Den tredje veckan i november 1895 sänkte sig en tät gul dimma över London. Från måndagen till torsdagen var det så gott som omöjligt att från våra fönster på Baker Street ens skymta huset tvärs över gatan......
”Tack och lov! Här kommer äntligen något som kan slå hål på vår mördande tristess.”
Det var jungfrun som lämnade fram ett telegram. Holmes slet upp det och brast ut i skratt.

”Ja ja, ja ja! Vad skall det nu bli av?” sade han. ”Broder Mycroft kommer hit.”
”Än sen då?” undrade jag.

”Än sen då? Det är som att möta en spårvagn på en landsväg. Mycroft har sina inrutade banor och han avviker aldrig från dem. Sin bostad på Pall Mall, Diogenesklubben, Whitehall – det är hans värld. En gång, en endaste gång har han varit här. Vad är det för jordskred som rimligen kan ha rubbat hans cirklar?”……

“Det är som om en planet hade lämnat sin omloppsbana och börjat irra omkring.
Förresten, du vet väl vad Mycroft sysslar med?”
Jag mindes hjälpligt att jag fått det förklarat vid tiden för fallet med den grekiske tolkens äventyr.
”Du berättade för mig att han hade någon smärre befattning hos regeringen.”
Holmes småskrattade.

“Jag kände dig inte såväl på den tiden. Man måste vara försiktig när man talar om viktiga statsangelägenheter. Du har alldeles rätt i att han har något med regeringen att göra. På sätt och vis skulle du också ha rätt om du sade att han ibland är landets regering.”
”Min bäste Holmes!”

“Jag tänkte väl att du skulle bli förvånad. Mycroft uppbär fyrahundrafemtio pund om året, sitter kvar på en underordnad post, har inga som helst ambitioner, vill inte ta emot hedersbetygelser eller titlar, men är likväl den oumbärligaste mannen i riket.”
”Men på vilket sätt då?”

“Tja, hans ställning är fullkomligt unik. Han har skapat den på alldeles egen hand. Det har aldrig funnits något liknande den tidigare och det kommer aldrig att finnas någon efter honom. Ingen levande människa har en så välordnad och avancerad hjärna, en så gigantisk förmåga att magasinera fakta som han. Just de egenskaper jag använder mig av för att avslöja brott tar han i bruk för det här speciella ändamålet.

Alla de avgöranden som träffas på de olika departementen vidarebefordras till honom, och han är centralväxeln, en clearing, som kontrollerar att allting stämmer. Alla andra är specialister, men hans specialitet är allomfattande. Antag att en minister behöver information angående en fråga som rör flottan, Indien, Canada och dubbelmyntfoten. Han skulle kunna få separata upplysningar från olika källor beträffande de enskilda detaljerna, men endast Mycroft kan belysa samtliga och på rak arm informera om hur den ena faktorn påverkar den andra.

Det började med att man först använde honom av rena bekvämlighetsskäl, som ett slags kunskapsgenväg, men nu har han blivit oumbärlig. I hans stora hjärna finns allting registrerat och kan plockas fram på ett ögonblick. Upprepade gånger har hans ord varit avgörande för regeringens handlingssätt. Det är hans liv. Han tänker inte på något annat utom då jag besöker honom och ber honom råda mig i något av mina små problem. Men i dag stiger Jupiter ned från sin himmel. Vad i allsin dar kan det betyda?”…...

III

Mycroft har som roll och som personteckning, i berättelserna om Sherlock Holmes, genom åren skapat en myckenhet spekulationer och ett stort intresse bland författare, rolltolkare och filmskapare (inte minst sammanhanget mellan Maycroft och den kuriösa Diogenesklubben har här fungerat som incitament).

Visserligen har tolkningar av professor Moriarty och hans relation till Sherlock Holmes diskuterats, men i än högre grad har man fascinerats av Mycroft-figuren, hans privata verksamhet (eller ”overksamhet”) och hans viktiga och utomordentligt märkvärdiga förhållande och roll som ett slags filter och styrmedel i regeringssammanhang.

Beträffande Mycroft i det första fallet, så som Conan Doyle låter Sherlock Holmes uttrycka det: ”If the art of the detective began and ended in reasoning from an arm-chair, my brother would be the greatest criminal agent that ever lived. But he has no ambition and no energy. He would not even go out of his way to verify his own solutions, and would rather be considered wrong than take the trouble to prove himself right.”

Mycrofts roll i det andra fallet beskriver Holmes (här ytterligt förkortat) för Watson i ”The Adventure of the Bruce-Partington Plans”:
”You are right in thinking that hi is under the British Government. You would also be right in a sense if you said that occasionally he is the British government.....
Well, his position is unique. He has made it for himself. There has never been anything like it before…. He has the tidiest and most orderly brain, with the greatest capacity for storing facts, of any man living. …
The conclusions of every department are passed to him, and he is the central exchange, the clearing-house, which makes out the balance.....
In that great brain of his everything is pigeon-holed, and can be handed out in an instant. Again and again his word has decided the national policy.”

Det är egentligen inte särskilt svårt att i dag föreställa sig, vad rollen och personen Mycroft, som Conan Doyle börjar beskriva 1893, utan att känna till det, och långt innan företeelsen som sådan (och ordet för den) var känt – det är förvånansvärt nog något som till stora delar liknar - en databas!
He apperently serves as a sort of human computer.

”En större samling uppgifter som finns lagrade på systematiskt sätt i [en elektronisk] datamaskin så att enskilda uppgifter snabbt kan hittas, t.ex. genom sökning per kategori, även om själva lagringsmetoden, programmen etc., utan hänsyn till innehållet: databassystem.” (ordet känt sedan 1960-talet [SO])

Ordet/namnet Mycroft skulle alltså för oss - i vår tid, med tillräckligt vid fantasi, och beläsenhet givetvis – mycket väl kunna väcka föreställningen om namnet Mycroft som alluderande på en databas!

Personnamnen hos Conan Doyle är ständigt medverkande till att ge en utpräglad både tids- och miljöfärg åt handlingen, och oftast känner man igen namnen – som just namn - men så icke namnet Mycroft.

Man kan fråga sig varför Conan Doyle överhuvud taget skapade figuren Mycroft, dels som Sherlock Holmes bror, dels med den personteckning som han gjorde? Var fick han namnet som förnamn ifrån – och varför till en så granlaga roll som han skapade för det?
(Släktnamnet [därför här irrelevant] Mycroft är känt - men inte dopnamnet.)

Sökandet efter Mycroft som förnamn har lett till, att det överhuvud taget inte visat sig som sådant på andra ställen än hos Conan Doyle i hans Sherlock Holmes-noveller. Givetvis har Conan Doyle såväl som andra författare full frihet att förse sina personager med vilka namn de önskar, förutsatt givetvis att namnbetydelserna inte hämmar historieberättandet – men väl tillför det något – vilket helt uppenbart det svårförklarliga förnamnet Mycroft gjort.

I alla kulturer är en persons namn och dess betydelse oupplösligt förknippat med personen, men någon riktig förklaring på vad just personnamnet Mycroft betyder har inte stått att finna.
Dock – här är mitt parentetiska bidrag till den forskning om personnamn (antroponym [eller kanske riktigare: onomastik, se forts.] i vetenskapliga sammanhang) som jag gjort, på den enskilda, mänskliga (diktade) individen – med personnamnet Mycroft.

Många egennamn är givna av emotionella behov och kan bildas på olika sätt. Enklast sker det genom att ett vanligt ord, normalt ett substantiv eller adjektiv, appliceras på en enskild individ. Ett ord kan vara personbinamn eller namn på en sjö eller åker. Nybildning av namn sker främst genom avledning, sammansättning eller ordfogning (syntagm). Utmärkande för egennamn är att det förekommer överföring från en namnkategori till en annan.         
Vetenskapen om egennamn kallas namnforskning eller onomastik (på Conan Doyles tid kallades den dock säkert för onomatologi).

Bildandet av nya ord sker genom olika processer, av vilka de vanligaste är avledning, förkortning och sammansättning. Avledning innebär att man till stammorfemet i ett ord (avledningens bas eller stam) lägger ett affix, dvs. ett prefix (förstavelse) eller suffix (avledningsändelse).

Den litterära onomastiken är en gren inom namnforskning som undersöker den roll som egennamn, främst personnamn, spelar i skönlitterära texter, t.ex. som skapare av tids- och miljöfärg, som karakteriseringsmedel och symbolbärare - ett sådant är utan tvivel personnamnet Mycroft.

*

I de flesta engelsk-svenska lexikon (t.ex. Norstedts stora svensk-engelska ordbok 1993), står eng. my för min, croft står för jordlapp, täppa, och isht. Skottl. för torp(ställe), crofter står för isht Skottl. för torpare.
Här är ingen etymologisk lösning tillfinnandes.

Inte heller i The Concise English Dictionary, Cassel Ltd, London, Great Britain, 1968:croft = A piece of enclosed ground, esp. adjoining a house; a small farm in the Highlands and islands of Scotland.
crofter = One who farms a croft esp. one of the joint tenants of a farm held by several peasants in Scotland.
Men – därutöver inget mer.

Däremot står det så mycket mer att finna i det avsevärt mer omfångsrika: Webster´s Encyclopedic Unabridged Dictionary of the English Language, (1946-1989) The dictionary entries are based on the First Edition of The Random House Dictionary of the English Language, Unabridged Edition, 1983, Gramercy Books, New York, dilithium Press, Ltd, 1989 – nämligen:

croft 1 = (krôft, kroft), n. Brit. 1. a small plot of ground adjacent to a house and used as a kitchen garden, to pasture one or two cows, etc.; a garden large enough to feed a family or have commercial value. 2. a very small farm, as one worked by a Scottish crofter [ME, OE: small field]

croft 2 = (krôft, kroft), n. a small, potable filing cabinet of table height, having drop leaves for use as a table. [named after the Rev. Sir Herbert Croft (1757-1816), lexicologist, its inventer]

crofter = (krôf´ter, krof`-) n. Brit. One who rents and works a very small farm. [ME; see croft, -er 1]

*

Betydelsen här ovan: ”croft 2: a small, portable filling cabinet of table height, having drop leaves for use as a table.[named after the Rev. Sir Herbert Croft (1757-1816), lexicologist, its inventor] ” – gav stammorfemet croft, till vilket prefixet my fogades.

Härmed skapades ett etymologiskt rimligt egennamn: Mycroft – ett namn med ett innehåll som utmärkt väl motsvarar såväl en betydelse för det litterärt skapade personnamnet Mycroft, som en adekvat rubrik för den datorformulerade texten till ”Det neotropiska företaget”: det är genom ordet ”Mycroft”, på den biografiska högerspalten på frontsidan för Rooke Time, som texten till ”Det neotropiska företaget” initieras.

Således är det mot denna språkliga fond som rubriken ”Maycroft” kom till, och ”The Mycroft Conclusion” kom att användas, såväl till texterna om ”Det neotropiska företaget”, som till sinnebilden för dess ”Inledning” – där den under ”II”, med texten ”Croft”, ”My Croft” -som det i textens förlängning kom att formuleras:

*

”My Croft:

Det i fält ständigt varande portabla arbetsbord som är konstnärens.
Det har många lådor vars innehåll ständigt måste kontrolleras: gamla ting måste kanske avhysas, nytt innehåll och en ny tid måste alltid ha sin plats där, liksom det oavbrutna undersökandet och vidmakthållandet av innehållets lödighet.
Detta konstnärens portabla arbetsbord måste ständigt hållas klart till aktion för sin uppgift - men det behöver också ständigt inventeras.

Med fri sikt mot verklighetens horisont drivs konstnären runt i levandets virvel.

Vid studiet av lådornas innehåll händer det att alltför mycket staplas och rasar samman och rullar runt på bordet.
Då behövs stadiga slingerställ med många olika fackverk och verkligt våta dukar för att hålla allt på plats.

(I ett någorlunda vågläge:)
På detta arbetsbord, med den roterande horisonten som riktmärke i det spinn och det stegrande som är levandet, skapas förutsättningarna för den konstnärliga verksamheten.”

*

…. vilket allt härmed också - med en djup reverens för Sir Arthur Conan Doyle, i hans himmel - kom att upphöja ordet ”Mycroft” i min text, inte bara till en adekvat rubrik, utan även till ett utmärkt och väl valt ord för beskrivningen av ”Det neotropiska företaget” - både till såväl det högst påtagligt praktiskt aktiva – som till det teoretiska konstnärskapet.







© 2012 Bengt Rooke och Rooke Time
Artikeln får citeras om källan anges