Försyn (lat. providentia), Guds omsorg om människans väl och ve, och för den skapade världen på det hela taget, hans upprätthållande och förutbestämning av denna, hans verkan i naturen och historien som leder den mot hans mål.
Försynens tanke uppkommer särskilt som problem med erfarenheten av det onda.

Världsordningens förmåga att bevara människan.

Försynstro i olika former finns i de flesta religioner.
I antik filosofi företräder stoikerna en form för försynstro: den gudomliga ordning som härskar i världen verkar till människornas bästa.

I Bibeln spelar termen ”försyn” inte någon viktig roll, men både Gamla och Nya Testamentet innehåller uttryck för försynstro, t.ex. Jes. 41:10, Matt. 6:25-34.

I senare kristen teologi intar försynstron och dess problem en viktig plats. Man skiljer då ofta mellan Guds allmänna försyn – att han bevarar världens naturliga förlopp: den speciella försynen - och att han genom den särskilda försynen ingriper direkt: den allmänna försynen -. …

Kort uttryckt i filosofisk-problematisk mening:
Guds omsorg för människan (särskild försyn), och för den skapade världen på det hela taget (allmän försyn), hans upprätthållande och förutbestämning av denna, hans verkan i naturen och i historien som leder dem mot hans mål.

Försynstanken uppkommer särskilt som problem med erfarenheten av det onda (jfr theodicé, det ondas problem).