Rooke Time No. 76 [maj 2013: Den nödvändiga närvaron / Bengt Rooke]

Då vi tror att vi själv styr och bestämmer över vårt sätt att se på världen runt oss, och vår syn på oss själva, då tror vi också att vi själv styr vårt tänkande och handlande. Vi har lätt för att tro att det är våra egna initiativ som styr, även om vi mer än väl vet, att denna vår självständighet på ett eller annat sätt är oss given - genom den traditionella massmediala, och den nyare elektroniska, genom datorer, appar och andra informationsflöden (som vi tidvis har en benägenhet att underskatta som styrande) – det är oftast genom just denna massmediala påverkan som mycket av det vi tycker och tänker har sin upprinnelse.
Det är inte utan betydelse att det är just dessa omständigheter och informationer som påverkar vårt handlande och som utgör grunden för vårt tänkande i tiden.
Och - att det är genom ett sådant betraktelsesätt, i en ständigt pågående översättning mellan det egna livets tid och världens tid, som vårt ständiga handlande och tänkande präglas.

Att få en intellektuellt medveten person att acceptera en utsaga om ett tomt rums existens, genom att påstå - dels att det finns - dels att det skulle hänt något oförklarligt där – det förefaller tveksamt.
Finns rummet överhuvudtaget? Om så, om rummet är tomt och alltså ingen varit inne i det, hur kan man då påstå att det föreligger något som indikerar en oförklarlig händelse? För att rummet är tomt?
Antingen är påståendet omedvetet vilseledande eller är det direkt medvetet osant, i vilket fall gör detta utsagan omöjlig att acceptera.
(För övrigt saknar jag veneration till litteratur där ”det tomma rummet” är betingat och subjekt i fiktionen.)

Möjligen är det här fråga om en början till att medverka i att skapa det sammanhang om vilket Horace Engdahl skriver: ”De intellektuellas roll i historien är att ge ondskan ett system, som befriar den från samvetsbetänkligheter. Man kan inte framhärda i omänsklighet utan en teori.”
Om påståendet med det tomma rummet är inledningen till att omfatta en sådan teori, och att någon av högst oklara skäl, insisterar på att få det undersökt – gäller det att området runt rummet undersöks. Den första åtgärden är att undersökningen baseras på säker grund - med ett historiskt och psykologiskt finkalibrerat sikte - inställt på att precisera de yttre koncentriska cirklar som utgör en gräns för detta rum. (Frågan om dess eventuella innehåll kan vänta.)

Att definiera gränserna för rummet som linjer och hur dessa linjer, dels statiskt, dels under rörelse uppträder, visar att där linjerna korsar varandra är undersökningens resultat i denna mening definierat; genom att precisera var linjerna korsar varandra utmärks det som söks: det centrum som bildar ett hårkors - sammanbindandet av dessa bildar rummets gränser.

Man kan se upplysningarna om rummet som ett eventuellt vidare användande av upplysningen – den närmar sig givetvis ett visst mått av sanning om ett påstått ”tomt rum” (genom fixeringen av dess yttre punkter) – men de är också personligt användbara, inte bara för att observera ett rum – utan också för att undersöka sin egen privata objektivitet i företaget: om det under vägs, i hägn av ”teorin”, förekommit tveksamheter beträffande det personligas påverkan - av känslans och intellektets prerogativ.

Fråga är om jag framhärdat och kanske ännu framhärdar i en ”teori” för att jag här gör mina samvetsbetänkligheter publika – blir de därav mindre betänkliga?
Vad uttrycket ”det tomma rummet” angår - som beteckning för något som i skrivande/uttryckande stund formuleras som sant, men som i förlängningen givetvis förklaras som osant – har jag initialt alltid ställt mig skeptisk mot - därför att det, i den så kallade verkligheten, är något helt annat än vad som menats med ett rums eventuella innehåll (”något” obekräftat, eller ”något” annat ”icke-innehåll”) som någon annan i sin tur önskar få ut av sammanhanget.

För att behålla den personliga självaktningen över tid, i denna egendomliga (nästan) schizofrena verklighetens värld – och för att inte missuppfatta ”den världens tid” – och eventuella handlingar i dess förlängning - med den ”personligt intellektuella världens tid”; ytterst är det en fråga om att förhålla sig klar och medveten, tydlig och medvetet personligt-kritisk både mot sig själv i dag, och mot ”andra”, (då) .
Det gäller att behålla det personliga förnuftet i sin egen tid, även om den tid som var gällande då (sett [en smula orättvist] ur den senare nutidens perspektiv) är en totalt obegriplig galenskap, men, som på sitt vis, var sin tids förnuft.

Eller – vilket jag vet är sant - som Horace Engdahl också formulerar sin sak: ”Det viktigaste i en strid är uthållighet. Man måste ge motståndaren tid att göra allvarliga misstag.”

Givetvis är det därför den personliga närvaron – också i förlängningen - är nödvändig, eftersom förhållandet är både moraliskt och personligt, och det gäller en ständig kontroll - också av vad som verkligen händer i detta nu – schizofrent eller inte – i ett nu som man (trots tidsförskjutningen), om man vill det eller ej, är en (”medveten”) del av.

Att en fråga, som genom ett defensivt hanterande, blir liggande under lång tid därför att man hindras av en medveten eller omedveten irritation som rör frågan - men som med snabbhet visar sig bli löst då tiden för frågans lösning är aktuell – och vars svar blir lika besynnerligt som den defensiva framtoningen var före svaret; sådant måste man både beakta och ställa sig undrande inför.

Då svaret utretts och det framkommit en tillfredställande förklaring, oftast genom att det var en ”icke-fråga”, en enkel reservation (defensiv sådan dock), men utan andra skäl än att den helt enkelt var en reservation inför en utvecklig som var utsiktslös att diskutera, eftersom dess tid var och är förbi.

Denna ”icke-fråga” måste undersökas och formuleras för att beskrivningen av processen som formulerade ursprunget till att den uppfattades som en frågeställning; att se sammanhanget och varför det initialt definierades som den fråga det inte var: det är en viktig och upplysande variabel i levandets formelsamling.
(Ett av skönlitteraturens mest uppskattade områden att botanisera känslor i.)

Genom att det defensiva existerar till den grad som det gör - kan formuleringar av frågor (som inte är frågor) kopplas till både frågandet som sådant, och till ett svar av sådan betydelse att det är att ta hänsyn till.
Vad som setts som ett påstående, formulerat som fråga - vilken i istället avkrävs ett personligt svar som undrande defensivt.

Oavsett om svaret är positivt eller negativt – eller ett för eller emot en storhet, blir det andra ord för sammanhanget: - ”entiteten” visavi ”defensiven” – svaret förefaller finnas var som helst - i ett just här, just nu.

Entiteten måste sorteras ut före (frågeställningen) det verkliga förhållandet formuleras – till entiteten som ekvation, hör inte individualisering eller ensamhet - de är del av produkten, liksom hållfastheten i hanterandet är dess uttryck och dess värde.

Det handlar om olika tid och rum.

Möjligen kan man bildligt föreställa sig förhållandet, från då till nu, genom en liknelse: vid ett omvänt T-kors (Antoniuskors eller egyptiskt kors [dock inte T-kors med ögla, Ankh]; på Antoniuskors, crux commissa, sitter tvärarmen högst upp på korsstammen; S:t Antonius eremiten, var från Egypten och brukade enligt legenden fördriva demonerna med hjälp av detta kors [kallas också Tau-kors på grund av likheten med bokstaven T, sista bokstaven i hebreiska alfabetet transkriberat till grekiska]. Enligt biskop Isidorus av Sevilla, betydde den grekiska bokstaven T, vid en soldats namn att han befann sig bland de överlevande).

Det omvända T-korsets vertikala korsstam har en metallisk linje i sin mitt (som i ett öppet kors inuti ett slutet), vilket är den lodräta linjen i detta sammanhang; den horisontala korsarmen är basen och själva grunden som tillsammans med stammen bildar det hela – därför är beskrivningen av svaret i sin helhet - tredelat: den uppåtsträvande linjen med en metallkärna i mitten (i den lodräta korsstammen), tillsammans med de båda sidornas räta vinklar, där det ständigt fylls på med innehåll på båda sidor som stöd; dessa bildar två delar, medan en del bildas av den underst liggande, också ständigt påfyllande vågräta korsdelen, som representerar den grund som den uppåtsträvande helheten vilar på. Dessa tre delar tillsammans utgör den helhet som i det fortsatta betecknas som entitet.

Entitetens storhet ligger i, att det är en ytterst tunn linje att röra sig på i den uppåtsträvande slutfasen - den blir allt tunnare, och svajigare, vilket är att ta ad notam i slutskedet, då det gäller entitetens/personlighetens balansakt, högst upp på den metalliska mittpunkten - det är upplevelses höjdpunkt i mer än ett avseende - de båda sidorna om linjens, under hand förvärvade kunskapsdel, bildar tillsammans dess stödjande hjälp, som på den ena sidan linjen manifesteras av erfarenheten, den andra, av visheten. Det omvända T-korsets horisontal i grunden – representerar baskunskapen som, ju tyngre desto mer - säkrar projektet.

Var för sig och tillsammans med grunden, ger formuleringen - genom språket - förhoppningsvis de önskade svaren: en utomordentlig kunskap och stor insikt om praktiskt taget det mesta och med texten som sådan genom sin nödvändiga ”i sig själv existens”; detta är en inte ringa del av vad som utgöra själva grunden och därtill en del av svaret på dess uppåtväxande helhet, med en känslig men stark och vass slutdel som har att ta ansvar för svaret – som är bärare av svaret som dess oumbärliga, ständiga och stödjande, som dess enda personliga värde – sedan ekvationen är löst.

Det är möjligt att linjernas utsträckning är tidsligt bedrägliga till sin existens - både som längd och som kraftvisande. De kan också tänkas lika bedrägliga som metaforer - men så skarpt som det nu uppdelande ”tomma rummet” nu är definierat – är det huvudsakligen en fråga om ett sammanbindande av alla dess delar, linjer och föreställande sidor som ingående i storheten kan förevisas, och som gör det hela fattbart - och under hand faktiskt förståeligt – åtminstone för mig (och för den delen, väl också för den presumtive läsaren av det här skrivna); det är den presumtiva lösningen av ekvationen.

Det handlar om såväl tidsliga som innehållsliga storheter, där samtliga delar ingår i ”samtidigheten” – som är en storhet i sig - som här förstås som: -dels den vitala delen på vardera sidan om mittlinjen, tillsammans med den - dels den tidsliga hållfastheten och det bärande värdet av dess armerade grund som en storhet; liksom den personliga ”entitetens” uppåtsträvande är en fakticitet, är de ingående delarna av den, samtliga väl värda, att var för sig, både att hanteras som sådana, och att det tidsligt är angeläget att vara medveten om att så är fallet – men här är delarna en storhet och tillsammans en enhet genom den tidsliga ”samtidigheten” och de därmed sammankopplade delarna blir till en storheten i sig – enheten - ”entiteten”.

Det skulle kanske också vara möjligt att beteckna entiteten som en metafor – men då en bedräglig sådan – som skulle kunna finnas på den ena sidan linjen – eller att båda sidor skulle bestå av var sin metafor – lika bedrägligt – för att inte tala om omöjligheten i, att uppfylla någon som helst annan önskan om en annan metafor - för den nödvändiga grundens omfattande innehåll.

Eftersom såväl entitet som metafor framstår ur sammanhang, är det först genom detta sammanhang, denna kontext, som det är möjligt att urskilja enheter som till exempel personer och personligheter i sammanhanget.
Oavsett i vilket sådant eller inom vilka områden personligheterna framträder, gör de det som stora artister, ofta sensationellt vid sina genombrott men framför allt genom oväntade och grandiosa handlingar som vida överglänser det trista och till synes omöjliga i den situation som är scen för händelserna.

Här träder artisten fram och skär sig igenom den pansartjocka omöjligheten - ger det intresselösa grå töcknet ett upplysande modellerat motstånd – och gör sig själv uppmärksammad - flyttar fram positionerna genom att tydliggöra vad som krävs – för att övervinna det motstånd som skall övervinnas.

Detta sker sällan till prisvärd popularitet; det är ett ensamt företag.
Vad som gör lyckandet i företaget prisvärt för artisten själv, är inte alltid alldeles uppenbart - ögonblickets mission måhända.
Emellertid hör inte vare sig lojhet eller brist på engagemang (eller för den delen trötthet) till den arsenal som här är användbar för framgång i uppsåtet - tvärt om; genialt avläsande av situationen, brett och stort kunnande, snabbhet, ett väl övervägt och ett distinkt handlande hör till nödvändigheten.

Detta gyllene ögonblick av framgång för artisten inom sitt område - där segern blivit vunnen, i den kamp för vad kampen nu gällde (ofta svårförklarlig som värdefull för en icke-insatt) - vilken med skicklighet lett till sådan verkan, mot det eller de, som är underkunniga om skälet, att det som förorsakade kontroversen ändras till ett annat och bättre tillstånd – den artisten är all hyllning värd.

Det företag som initierar till en verksamhet som ger sådan anklang och skapar implikationer som leder till att nya värden skapas, har att före exekverandet, vara medvetet om att sådana segrar är kostsamma.

Bortom artisten själv (som är väl medveten om tingens både problematiska och prekära sida) är det företagandet som sådant som hyllas.
Det som hyllas är de skäl och de medel som fört till den bittra sötma - som inte är allom givet att förnimma – då, men först då - är den värdige artistens bitterljuva seger vunnen.
Artister förekommer inom praktiskt taget alla områden; även bland konstnärer förekommer det artister.

Artisten är inte enbart ett flackt och sviktande enmansföretag, som - i konstens värld - av häpenhet klistrar en devot svans till sin person, för att vinna en annan, mer synlig framgång bland en kritiklös allmänhet och annat aningslöst folk, vilka högljutt för sig fram, mer som hord än grupp, som artisten säkert knappast saknar då han vaknar från sin häpenhet.
Som om hela världen stärkts i tron på entitetens formande handlingar inom konstens värld, inte bara som ett uttryck för - en visserligen svår, men dock lek - visar den sig så enkel, att allt och alla genom denna kravlöshet kan skapa sig sin egen ”konst” – säkert! – genom epigoneri kan man skapa sig sin egen, ”absolut kravlösa konst”, en ”vackrare-vardagsvara”, av sådant slag att den tillförne icke skådats, som om det huvudsakligast var fråga om just ett ”dekorerande” - av skärningspunkter i ett fiktivt tomrum.

Konsten – fångad av/i ett ”sig själv” som detta - är en farlig och bedräglig metafor för ett intellektuellt liv - att ur ett sådant sammanhang - genom entiteten som storhet i ekvationen, såsom medvetet sökande sin funktion för en egen existens – det låter sig helt enkelt inte göras. En fråga är då, om denna metafor, eller vilken metafor som helst - eller vad annat än ”texten i sig själv” kan rätt beskriva - vad som varit - genom vad som är?

Här är defensiven farligt nära att förklara, med en metafor som är fel som storhet att räkna med, då det gäller att förklara nyttan med att transformera historisk insikt och belagd kunskap – till en dagens verklighetsförklaring, av ett då - som skulle kunna ge en aning av en förklaring - av ett nu.

Då vi lever i en tid som vi gärna tror att vi själva styr och bestämmer över – då har vi, de facto fel, av flera skäl; vi lever först och främst i minst två tider: en väldig världens tid, och en tid som är vår egen livstid.

Eftersom vi dels lever i världstidens teknotid med dess rytm, som vi med våra tankar rör oss i - men inte under några långa stunder på eget initiativ, eller dansar med våra egna tankar, som vi tror är våra egna men som är oss givna – och detta - för oss själva, kanske helt obemärkt.
Dock tillhör vi till större delen ett sammanhang, där skillnaden mellan livets tid och världens tid är en livsviktig mellanzon.
Det är i den ständigt pågående översättningen mellan livets tid och världens tid - som det vi kallar erfarenhet blir till – och därmed förhoppningsvis, i förlängningen, även vishet.

Den av lyckosökande uppfyllda människligheten, i eftermodernismens nya tid, med frihetssträvan, information i överflöd och i ett gränslöst navigerande mot ständigt nya, och än mer nya, o.s.v., och efter ett nytt - urbant förhållande till lycka.
Men det har i denna uppsjö av lyckorus också - (möjligen av någon tidigare okänd art av social bakfylla, eller kanske helt enkelt på rent trots) synts tecken som i någon mening indikerar en viss medvetenhet om - att det finns, såväl en livets, det urbanas (lycko)tid – liksom en mer allmänt - tidigare mindre reflekterande - en kroppens (bäst-före) tid – detta är på sina ställen redan nu - på sitt eget, något udda sätt, klart urskiljbart i offentligheten.

Vi har uppenbarligen under hand gjort vissa framsteg i vårt förhållande till begreppet tid och hur vi rör oss i den - som vi i detta sammanhang har att föreställa oss som - beläget mellan det enskilda livets tid, och världens tid - genom att vi relaterar de enskilda individuella upplevelserna till de tidssammanhang vi betecknar med termer som, vår tid, till historia, till tidigare epoker eller till andra och liknande som vi inte har direkt namn på, men som vi förhåller oss till som verkliga, genom massmediala speglingar av dagens verklighet, eller rättare till den mediala verklighet som blir till verkligheten – den vi speglar oss i och uppfattar som vår tid, och som är grunden för vår tids människosyn.

Vid undersökningar av ordet framsteg, definierar vi som nutida människor gärna den egna (givetvis hopplösa) strävan, att minska skillnaden mellan livets tid och världens tid - men ibland, då man söker efter något förbundet med försvinnande i sig - för det som uppstår då någon söker efter något - beskrivs detta ”något” ofta nog som ”tomrum”, därför att det ”måste” vara så.

Man uppfattar det inte som om det man söker går att finna - ett ”tomrum” har uppstått -. Man har svårt att tänka sig att det man söker, egentligen har sökt sig någonstans utanför det redan avsökta (där det sökta inte funnits) – det verkar dessutom som om spåren upphört.
Vad man egentligen sökt, har varit ”fram emot något” - man har inte vimlat då man sökt, och man har uppfattat det som om det man sökt var ”framsteg” - och det har man gjort (till en början möjligen omedvetet) –.
Genom sökandet har man nått till det så utomordentligt viktiga – och så ovanliga - att detta fenomen man funnit, egentligen inte har någon bestämd benämning, men som till och av kommer fram vid ett intellektuellt sökande: det är att hamna i den zon, där kunskap och erfarenhet ger visheten en möjlighet att uppstå.

Genom att en av ”den nödvändiga närvaron” skapade meningarna, med nya ”tomma rum”, kan kanske visa att detta ”tomrum” eventuellt har fått en ny betydelse, eller kanske en ny synonym? Det skulle i så fall, med en viss trovärdighet, vara kopplat till meningen med att stärka - känslans och intellektets prerogativ – i de annars ödsligt eventuella ”tomma rum” och dess lika eventuella omgivningar.

Vandringen på tidens smala egg, mellan avgrunder - där det på ena sidan finns en intellektuellt stimulerande labyrint, med ett optimistiskt och framsynt förhållande mellan kroppens tid och det urbana livet - livets tid och världens.
I den andra sidans avgrund - finns det ödelagda tänkandet, ett främlingskap och ensamhet, en brist på sammanhang i församlingar, bland människor, och/eller i missbruk, i ritualer eller späkning, där priset för en minskad smärta, är ett uttunnande av den intellektuella zon där kreativiteten råder - mellan livets tid och världens - där bedövningen endast hjälpligt hejdar fallet mot ett tidsbegrepp där livets tid och världens tid - hamnar i det limbo där existensen får en allt annat än glamorös framtoning - i ett torftigt vegeterande, i den tid det tar.

Av allt sammanhang som vi människor känner till, tillhör vi som sådana det utvecklande levandets väldigaste del – där vi i skillnaden mellan livets tid och världens tid – söker, och i vissa fall uppenbarligen finner - det vi kallar vishet.
Det är genom ”den nödvändiga närvaron” som vi, om vi vill det eller ej är knutna till såväl av det nutida skeendet som vi är en del av, som av det historiska som vi skapat eller i varje fall varit del av under dess tillkomst.

Även om vi lever i världstidens teknorytm där våra liv och tankar dansar på eget initiativ, (om än fiktivt) och under egna stunder, eller under vilka andra direktiv som än kan tänkas stå för dess rörelser - hörs dock tydliga signaler om ett, såväl stimulerande och, som just därigenom, påfallande glädjehöjande upprymdhet och tankeväckande aktivitet.

Detta - i brist på bättre, beskrivs ibland som ”tomrum”, därför att man inte undfår den vishet (man anar finns) som härleds från (som man också anar) den erfarenheten man anser sig ha övermåttan rikligt av; men – genom den kunskap, som den i sin förlängning eventuellt för med sig - undfåendet av den medvetenhet som leder och talar om för oss, att vi ännu inte har den rätta erfarenheten; men också ett indikerande - ett sedan: vishet.

Det handlar om erfarenhet som genom sin styrka – väl mer i ett då, än i ett nu, som ständigt kräver mer - det är som ett tillstånd – det blir ett tillstånd, som man plötsligt upptäcker genom dess styrka – och genom att man plötsligt upptäcker att man småler en smula åt det defensiva – liksom man småler mot tvivlet på känslans och intellektets prerogativ - både som det var i ett då, och som det är i ett nu, när och hur ”den nödvändiga närvaron” skall gestaltas; närvaro är alltid nödvändig.